Vit, medelålders man

Jag ser USA som ett föregångsland på många sätt.

I USA så finns det många invandrare. Dom stora städerna har alla områden som typ Little Italy och Chinatown. Det är ett väldigt uppdelande i små nationer, kan man säga.

Jag tror för det första att det här uppdelandet i nationer är ofrånkomligt. Människor som känner att dom hör samman vill bo tillsammans. Vi ser det i Sverige med syrianska områden, kurdiska områden osv. I Sverige kallas det segregation. Samma fenomen kan också ses bland utlandssvenskar som väldigt gärna bosätter sig i samma område och också, som sagt, i USA.

Det som skiljer Sverige och USA som invandrarländer är att i USA har man det som jag skulle vilja kalla för öppen nationalism. I Sverige har vi en annan inställning. Jag har inget namn för den, men jag kan beskriva dom skillnader som jag ser.

I USA så tänker alla invandrare både på sitt ursprung (manifesterat bland annat i valet av bostadsort, t.ex. Little Italy) och det amerikanska. Man är italian-american eller något i den stilen. Man glömmer inte sitt ursprung, men man är också klart och tydligt amerikan. Invandrarna i USA verkar känna sig som både tillhöriga sitt ursprungsland men OCKSÅ USA. Går man i Chinatown i NewYork så vajar kinesiska flaggor sida vid sida med amerikanska, och dom som hängt ut flaggorna törs jag lova är väldigt stolta över båda länderna och känner sig som kines-amerikaner.

Jag tror det här beror på den inkluderande nationalism som finns i USA. Varifrån du än kommer så kan du bli amerikan bara du VILL det, bara du själv TYCKER att du är amerikan. Och om någon VILL vara amerikan och TYCKER att den är amerikan så låter andra amerikaner den SES som amerikan. Det här synsättet har vi inte i Sverige, tyvärr.

Vi har valt att istället för att betona INKLUDERANDE nationalism så har vi valt att minska betoningen på NATIONALISM. Allt nationalistiskt ses som hot. Svenska flaggor ses som suspekta, svenska nationalsången är suspekt, nationaldagen ska kanske... kanske inte... få hyllas, ja, allt som ses som nationalistiskt ses som farligt. Och det gör det för att vi tror att det stöter bort andra människor och att vi då uppfattas som rasister och elaka och som människor som inte vill släppa in andra. Det där är så fel! En öppen nationalism där vi välkomnar alla som vill vara svenska och alla som ser sig som svenskar vore ju så mycket bättre!

Att integreras i ett land som inte är öppet nationalistiskt (båda orden viktiga) är omöjligt. Du kan som invandrare aldrig integreras i ett land som är stängt nationalistiskt och du kan aldrig integreras i ett land som är öppet onationalistiskt (då finns det inget land att integreras i).

Integrering är INTE att vi alla ska vara lika. Man behöver inte dansa runt midsommarstången för att vara svensk. Men man måste KÄNNA sig som svensk för att vara svensk. Och för att känna sig som svensk måste man VILJA vara och FÅ vara svensk. Öppen nationalism.

Åk till NewYork och vandra runt mellan stadsdelarna så får ni se att det finns olikheter. Människor där är väldigt, väldigt olika. Men jag lovar att frågar man människorna där om dom är amerikaner, om dom känner sig som amerikaner, så kommer alla att säga JA (eller YES eller SI...). Det beror på den öppna nationalismen, gott folk.

Ska jag göra lite reklam för Sverigedemokraterna igen så är det att dom faktiskt förespråkar en öppen (eller inkluderande) nationalism. Dom har lite problem med att kunna omvandla denna önskan i konkreta förslag, och det förstår jag att dom har. För en öppen nationalism är nog inget som kan skapas genom politiska beslut utan det är en mental omvandling hos oss alla. Kanske kan SD genom större inflytande i samhällsdebatten påverka vårt tänkande så att vi blir mer öppet (inkluderande) nationalistiska. Jag hoppas.