Vit, medelålders man

Så fort vi människor träffar en annan människa så gör vi omedvetet eller medvetet en bedömning av den andre. Vi ser på klädstil, utseende, sätt att prata, ordval osv och gör en bedömning av vad det här är för någon människa. Det där sker oftast blixsnabbt och kan såklart ibland leda till felaktiga slutsatser, men det är också mycket viktigt att vi gör det här för att vi ska fungera socialt.

I en mångkultur rämnar det här otroligt viktiga systemet. Jag tänker så här: när man åker på semester till ett annat land med en annan kultur så kan vi inte längre bedöma människor korrekt. Vi kan inte känna känslan av vad det är för person vi möter. Vi kommer till exempel inte att kunna ana om det är någon som försöker lura oss (vilket leder både till att vi kan bli lurade men också till att vi kan tro att någon som inte vill lura oss är ute efter att lura oss). Vi har svårt för att göra affärer (är det en "bilförsäljare", en maffioso eller en Fröken Ärlig vi har att göra med?) och när det gäller kärleksaffärer och också vänskap så är det så lätt att missförstå och misstolka. Det där med sociala interaktioner är mycket komplicerat och helt omedvetet vägs varenda muntlig eller kroppslig signal vi sänder ut på guldvåg av andra människor, och slutmålet är såklart att den andra människan helt enkelt ska klara av att bedöma vad vi är för någon filur.

Jag tror att det är viktigt att vi i ett samhälle har någorlunda lika referensramar. Träffar man någon från en annan kultur och som har ett annat modersmål så kommer du för det första att inte kunna göra en korrekt bedömning av den här personen; du kan inte bedöma språket, klädseln eller uppträdandet för att "placera" personen rätt. Då säger folk "ja, men prata med personen då så får du lära känna honom/henne". Icke. För det första är det omöjligt att gå runt och prata med alla man möter för att få en uppfattning om dom. Och för det andra så är det inte samma "system" som går igång när man lär känna någon genom prat som det omedvetna bedömandet av hur personen agerar och ser ut. Det är olika dimensioner. "Pratkännandet" är ytligt, ofullkomligt och dessutom styrt av den som pratar. För det tredje så kan du inte göra om pratkännandet av en person till ett korrekt bedömande. Jag menar så här: det personen säger kan inte omvandlas till dom kulturella signaler och koder som personen sänder ut. Stämmer det personen säger och det du kulturellt "läser av" personen inte överrens så kommer du instinktivt känna att något är fel, eller åtminstone inte riktigt "känna" för personen. Dessutom, för det fjärde kanske man kan säga, så är det omöjligt att riktigt förstå varandra över kulturella gränser även om vi korrekt kan bedöma en annan människa. Jag tänker så här: om du kan placera en människa från en annan kultur i överklass, arbetarklass, lågutbildad, högutbildad, ytlig, humoristisk, filosoferande, blyg, rik, fattig osv. så har man ÄNDÅ inte förstått den människan. För det betyder inte samma sak att vara blyg japan och blyg amerikan... dom är förmodligen mer olika än vad två blyga japaner eller två blyga amerikaner är varandra. Så att då tro att en blyg japan och en blyg amerikan har samma personlighetstyp är vilseledande och... etnocentristiskt (äntligen får jag använda det ordet...).

Jag tror att det är viktigt i en kultur och i ett samhälle att vi kan göra korrekta bedömningar av dom människor vi möter. Kanske är det det som gör att vi är en kultur, dvs. att vi kan "läsa av" varandra. Om vi inte kan läsa av varandra så kan det så klart leda till vi-och-dom-känslor i ett samhälle (mycket dåligt), för att använda ett modeord: utanförskap, dvs. man känner inte att man hör hemma, och det i sin tur leder till att man inte känner något ansvar för varken samhället eller andra människor. Det kan leda till våld och kriminalitet, för man kan inte läsa av andra människors signaler korrekt, och då bryr man sig inte heller om dessa människor lika mycket. Det leder till att vi, alla, känner osäkerhet inför varandra, och det leder i sin tur till allt ifrån att högutbildade invandrare inte får jobb som dom är kvalificerade till till att fru Svensson känner sig otrygg när hon går till Konsum och handlar på förmiddagen.

När nu Sverige har som ideal att bli mångkulturellt är det som att be om problem. Ett mångkulturellt samhälle är dysfunktionellt. En mångkultur är ingen kultur, och en kultur är förutsättningen för att människor ska fungera. Mångkultur gör att vi inte kommer att kunna bedömas som individer utan istället kommer folk att bedöma det dom kan se, och det är din kulturella tillhörighet. I ett mångkulturellt samhälle kommer vi alla att först och främst bedömas utifrån vår kultur, för det är det folk kan bedöma, och inte utifrån vår personlighet och vår individ, för det kan folk inte bedöma.