Vilks och yttrandefriheten
Igår avslöjades att sju stycken irländare gripits för att ha planerat att döda konstnären Lars Vilks för att han ritade en rondellhund med ett ansikte av Mohammed. Irländare är ju till största del katoliker men mina fördomar säger mig att det här inte rörde sig om katolska irländare... Men jag kan säkert ha fel.
När det gäller yttrandefriheten och att slippa dödas för det man säger så tycker jag det är viktigt att komma ihåg att yttrandefriheten är viktig just i lägen när det är på gränsen. Nu säger många att "ja, men Vilks kränkte många och han ville bara provocera". Det är JUST i det läget som yttrandefriheten ska värnas! Att hålla på och värna yttrandefriheten i lägen när den inte är hotad är ju hur enkelt som helst. Det är i lägen som den är hotad som den behövs.
Jag tycker inte man ska få skriva vad som helst om enskilda personer. Där tycker jag faktiskt att yttrandefriheten ska begränsas. Men när det gäller ideologier och religioner så MÅSTE man faktiskt få häckla, håna, kritisera osv. FRITT.
Jag har alltid tänkt på yttrandefriheten som en grundläggande rättighet och som människor i västvärlden och Sverige står benhårt för. Särskilt dom inom media. Men jag har chockats många gånger under dom senaste åren hur det här har varit fel. Min världsbild har varit... fel! Nej, jag talar inte om det här att alla människor inte får in insändare i tidningar och sådana saker utan om att människor tycker att det är viktigare att människor inte ska känna sig kränkta när deras ideologi eller religion kritiseras ÄN att människor får kritisera deras ideologi eller religion. Det är såklart någon slags avvägning där, men helt klart har vi en förskjutning nu mot att man inte får kritisera för att människor kan känna sig kränkta.
När jag säger att "människor inte får" kritisera så menar jag såklart inte bara så drastiska saker som att man kan utsättas för dödshot som Vilks, utan det är ett helt samhällsklimat som handlar om allt ifrån redaktörers insändarregler till vad som anses som acceptabelt i ett vardagligt samtal när man möter en kompis på gatan. Vi har alla, tidningsredaktörer såväl som vardagsmänniskor, en slags självcensur där vi hela tiden filtrerar om vad som är lämpligt eller inte att prata om. Just nu är filtret ganska tätt för vi vill inte kränka. Det är inte bra. Och jag tycker vi måste vara medvetna om att filtret är tätt.
När det gäller yttrandefriheten och att slippa dödas för det man säger så tycker jag det är viktigt att komma ihåg att yttrandefriheten är viktig just i lägen när det är på gränsen. Nu säger många att "ja, men Vilks kränkte många och han ville bara provocera". Det är JUST i det läget som yttrandefriheten ska värnas! Att hålla på och värna yttrandefriheten i lägen när den inte är hotad är ju hur enkelt som helst. Det är i lägen som den är hotad som den behövs.
Jag tycker inte man ska få skriva vad som helst om enskilda personer. Där tycker jag faktiskt att yttrandefriheten ska begränsas. Men när det gäller ideologier och religioner så MÅSTE man faktiskt få häckla, håna, kritisera osv. FRITT.
Jag har alltid tänkt på yttrandefriheten som en grundläggande rättighet och som människor i västvärlden och Sverige står benhårt för. Särskilt dom inom media. Men jag har chockats många gånger under dom senaste åren hur det här har varit fel. Min världsbild har varit... fel! Nej, jag talar inte om det här att alla människor inte får in insändare i tidningar och sådana saker utan om att människor tycker att det är viktigare att människor inte ska känna sig kränkta när deras ideologi eller religion kritiseras ÄN att människor får kritisera deras ideologi eller religion. Det är såklart någon slags avvägning där, men helt klart har vi en förskjutning nu mot att man inte får kritisera för att människor kan känna sig kränkta.
När jag säger att "människor inte får" kritisera så menar jag såklart inte bara så drastiska saker som att man kan utsättas för dödshot som Vilks, utan det är ett helt samhällsklimat som handlar om allt ifrån redaktörers insändarregler till vad som anses som acceptabelt i ett vardagligt samtal när man möter en kompis på gatan. Vi har alla, tidningsredaktörer såväl som vardagsmänniskor, en slags självcensur där vi hela tiden filtrerar om vad som är lämpligt eller inte att prata om. Just nu är filtret ganska tätt för vi vill inte kränka. Det är inte bra. Och jag tycker vi måste vara medvetna om att filtret är tätt.