Jämställdhetstankar om Annikafallet
Jag har nyss sett på Kvällsöppet med Ekdal i TV4 och dom pratade om Annika Östberg som nyligen flyttades över från ett amerikanskt fängelse till ett svenskt.
I studion så finns den förre justiteministern Thomas Bodström och han säger bland annat att under hans ministertid så jobbade dom lika hårt för att få Annika till Sverige som en svensk man i ungefär samma situation som hon och media var helt ointresserade av honom och ville bara veta om Annika. Likaså med den knarksmugglande diplomatdottern Karolina (som jag aldrig träffat men som jag har en kompis som känner) som i Thailand riskerade dödsstraff men fick ett långt fängelsestraff och sedan flyttades till Sverige och nu är fri. Bodström berättade att samtidigt som han jobbade med hennes fall så fanns det ca 10 andra svenskar som satt i samma fängelse men att media bara var intresserad av hennes fall. Bodström sa något i stil med "Ja, men hon är ju kvinna så det är självklart och förståeligt att dom är mer intresserad av henne". Självklart och förståeligt. Smaka på det.
Annikas fall är typiskt. Hon gör hemska saker tillsammans med sin pojkvän och beskrivningen blir att hon är med om att begå hemska saker, det antyds att hon tvingas, att hon är offer. Den "sagan" faller så väl in i vårt sätt att se på världen. Det är så vi vill se saker och ting. Hon kvinna och offer, han är den som egentligen är dum och tvingar henne. Allt vad vi hör och ser tolkar vi utifrån vår mall i skallen om hur vi tycker saker och ting borde vara. Vi har en "sagomall" i vår skalle som säger att kvinnan är förtryckt och oskyldig och mannen är dum och drivande. Sedan leder den sagomallen till massor av ojämställdhet.
Jag är ganska övertygad om att mediabilden av Annika hade varit annorlunda om hon varit en man. Nu är det mycket men-guuande om att hon borde få komma hem till Sverige (jag vet inte om hemma för henne är Sverige men men). Hade vi men-guuat om att en manlig polismördare skulle få komma "hem" till Sverige? Jag tror inte det.
Jag är intresserad av brittisk dödsstraffshistoria. Jag kan inte låta bli att tänka på hur avrättningar av män ansågs vardag och ledde till notiser i tidningarna medan avrättningar av kvinnor var första-sides-stoff. Jag tror inte det handlade om att avrättningar av kvinnor var ovanligare utan att det handlade om att det var just kvinnor.
Dom som deltog i utbildningen i teamet som genomförde själva hängningarna blev närmast chockade av tanken att dom även kanske skulle måsta hänga kvinnor i sitt yrke.
När kvinnor dömdes till döden så sa domaren ofta att det var med sorg i hjärtat som han var tvungen att göra det och bödlarna utförde med darriga händer sitt jobb och med ett stort beklagande sin plikt. Dom ville inte, men dom måste. När det gällde män... då gjorde alla bara sitt jobb.
Intressant är också att dom kvinnor som inte var så kvinnliga, typ öppet lesbiska eller äldre eller "fula", ja, när dom dömdes till döden och hängdes så skrev inte tidningarna så mycket om dom. Men var dom unga och snygga så blev media som flugor kring rättegången och så småningom hängningen.
Män var dom mest ointressanta att berätta om, sedan fula/gamla kvinnor och sedan unga och snygga kvinnor. Det här följer väldigt väl vår kulturs sagomall där vi ska se kvinnor som offer och män som icke-offer. Därför "funkar" det att berätta utförligt och ut och in och beskriva massor om en ung kvinna som är anklagad för mord och ska hängas... för ALLA vill läsa om det och oja sig... medan en 59-årig man som är anklagad för samma sak inte är så intressant. Medias intressen följer våra intressen.
Beskrivningen av Annika tycker jag tyder på att vi har långt kvar till jämställdhet.
I studion så finns den förre justiteministern Thomas Bodström och han säger bland annat att under hans ministertid så jobbade dom lika hårt för att få Annika till Sverige som en svensk man i ungefär samma situation som hon och media var helt ointresserade av honom och ville bara veta om Annika. Likaså med den knarksmugglande diplomatdottern Karolina (som jag aldrig träffat men som jag har en kompis som känner) som i Thailand riskerade dödsstraff men fick ett långt fängelsestraff och sedan flyttades till Sverige och nu är fri. Bodström berättade att samtidigt som han jobbade med hennes fall så fanns det ca 10 andra svenskar som satt i samma fängelse men att media bara var intresserad av hennes fall. Bodström sa något i stil med "Ja, men hon är ju kvinna så det är självklart och förståeligt att dom är mer intresserad av henne". Självklart och förståeligt. Smaka på det.
Annikas fall är typiskt. Hon gör hemska saker tillsammans med sin pojkvän och beskrivningen blir att hon är med om att begå hemska saker, det antyds att hon tvingas, att hon är offer. Den "sagan" faller så väl in i vårt sätt att se på världen. Det är så vi vill se saker och ting. Hon kvinna och offer, han är den som egentligen är dum och tvingar henne. Allt vad vi hör och ser tolkar vi utifrån vår mall i skallen om hur vi tycker saker och ting borde vara. Vi har en "sagomall" i vår skalle som säger att kvinnan är förtryckt och oskyldig och mannen är dum och drivande. Sedan leder den sagomallen till massor av ojämställdhet.
Jag är ganska övertygad om att mediabilden av Annika hade varit annorlunda om hon varit en man. Nu är det mycket men-guuande om att hon borde få komma hem till Sverige (jag vet inte om hemma för henne är Sverige men men). Hade vi men-guuat om att en manlig polismördare skulle få komma "hem" till Sverige? Jag tror inte det.
Jag är intresserad av brittisk dödsstraffshistoria. Jag kan inte låta bli att tänka på hur avrättningar av män ansågs vardag och ledde till notiser i tidningarna medan avrättningar av kvinnor var första-sides-stoff. Jag tror inte det handlade om att avrättningar av kvinnor var ovanligare utan att det handlade om att det var just kvinnor.
Dom som deltog i utbildningen i teamet som genomförde själva hängningarna blev närmast chockade av tanken att dom även kanske skulle måsta hänga kvinnor i sitt yrke.
När kvinnor dömdes till döden så sa domaren ofta att det var med sorg i hjärtat som han var tvungen att göra det och bödlarna utförde med darriga händer sitt jobb och med ett stort beklagande sin plikt. Dom ville inte, men dom måste. När det gällde män... då gjorde alla bara sitt jobb.
Intressant är också att dom kvinnor som inte var så kvinnliga, typ öppet lesbiska eller äldre eller "fula", ja, när dom dömdes till döden och hängdes så skrev inte tidningarna så mycket om dom. Men var dom unga och snygga så blev media som flugor kring rättegången och så småningom hängningen.
Män var dom mest ointressanta att berätta om, sedan fula/gamla kvinnor och sedan unga och snygga kvinnor. Det här följer väldigt väl vår kulturs sagomall där vi ska se kvinnor som offer och män som icke-offer. Därför "funkar" det att berätta utförligt och ut och in och beskriva massor om en ung kvinna som är anklagad för mord och ska hängas... för ALLA vill läsa om det och oja sig... medan en 59-årig man som är anklagad för samma sak inte är så intressant. Medias intressen följer våra intressen.
Beskrivningen av Annika tycker jag tyder på att vi har långt kvar till jämställdhet.
Kommentarer
Trackback