Feminister är egentligen inte onda
Det är många som gör skillnad på folk och folk. Många gör till exempel skillnad på hur man bedömer män och kvinnor.
Jag ska ta ett exempel från gårdagens Aftonbladet. Det handlar om konflikten i Darfur. Det är den konflikt där en av anledningarna att man tvekat att kalla det för folkmord är att våldet är så riktat mot män och inte generellt mot befolkningen. Såg för övrigt ett reportage för några månader sedan på tv om Darfur, och då fick man se från någon by där det nyligen varit en attack. Jag minns inte exakta dödssiffrorna, men dom exakta siffrorna för antalet dödade kvinnor och barn redovisades, medan antalet dödade män var "fler än hundra" (kvinnor och barn var lägre). Alla civila bybor. Och jag törs sätta min högra hand på att kriget i Darfur kommer att leda till underskott på män i befolkningen precis som det är i alla andra krig.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) rycker ut för att hjälpa civila i Darfur, och berättar i Aftonbladet att Sverige ska skänka 40 miljoner kronor. Rubriken är Regeringen stärker det humanitära stödet med huvudmålet att skydda civila.
Jättebra, tycker jag!
Vad är haken? Jo, det är att man tänker göra skillnad på folk och folk. Man tänker inte hjälpa alla civila. Man ska bara hjälpa dom med rätt kön. Lyssna här:
Det finns tydliga regler för hur krig får föras, regler som dagligen bryts i Darfur. Och det är civila, kvinnor och barn som får betala priset. Sexuellt våld och andra former av övergrepp mot kvinnor och barn är i vissa humanitära kriser så vanligt förekommande att det kan liknas vid en epidemi. Så också i Darfur. En del av de kvinnor jag träffade där i våras hade genomlevt ohyggliga övergrepp. Därför stärker vi Sveriges stöd till utsatta kvinnor i Sudan, bland annat genom en satsning på rättskydd för kvinnor i Darfur och ökat samarbete med FN:s kvinnofond UNIFEM.
Imorgon möter jag Jakob Kellenberger, ordförande i Internationella Rödakorskommittén. Det är nog den främsta av de många humanitära organisationer som under svåra och riskabla förhållanden ger skydd och bistånd till hundratusentals utsatta människor i Darfur. Den svenska regeringen har beslutat att ge ytterligare 40 miljoner kronor till Internationella Rödakorskommitténs akuta humanitära insatser i Sudan. Det är naturligtvis inte tillräckligt. Det ersätter inte en politisk lösning. Och det fråntar inte Sudans regering dess ansvar. Men detta svenska stöd kommer att förbättra levnadsvillkoren för tusentals kvinnor och barn i Darfur under resten av 2007.
Det är civila kvinnor och barn man vill hjälpa. Civila män vill man inte hjälpa.
Ponera följande scen: man har satt upp ett soppkök för svältande. Vid ingången står det två vakter och ropar endast kvinnor och barn, inga män! Pojkar i övre tonåren måste visa id-kort för att bevisa att dom inte fyllt 18 och alltså fortfarande är barn, annars blir det ingen soppa.
Hur kan man stå ut med sig själv när man sorterar människor efter kön och väljer bort att hjälpa ett visst kön? (det kön som råkar vara det som är värst våldsutsatt, dessutom)
Jag tror det finns två möjliga orsaker till att man kan agera så här:
Antingen är man a) ett svin, en genuint ond människa eller b) en människa som gör skillnad på män och kvinnor. Det finns inte bara civila, utan man delar in dom i civila män och civila kvinnor. Det är en första förutsättning. Sedan har man en föreställning om en könsmaktsordning där kvinnor är underordnade och män är överordnade. Man tycker därför mest synd om kvinnor. Då kan man alltså bortse från faktiska bedömningar av lidandet, man kan klara av att inte bedöma människor som individer, kort sagt kan man stå där som en lägervakt och sortera människor utifrån kön för vilka som ska få en tallrik soppa och vilka som ska gå hungriga. Då går det. Annars har jag mycket svårt att tro att ens samvete skulle tillåta en göra något så fruktansvärt (om man nu inte tillhör kategori a då och är en genuint ond människa).
Jag tror inte Gunilla Carlsson är en ond människa. Anledningen till att hon betér sig som en sådan men ser sig som (och ses som) en god människa är just att hon har den här föreställningen om att civila kvinnor är det mer synd om än civila män därför att det är mer synd om kvinnor än om män. Man behöver absolut inte vara feminist för att tycka så (men det underlättar såklart), utan det räcker med att ha växt upp i vårt västerländska samhälle. Vakterna på Titanic som inte tillät män att gå ombord på livbåtarna var varken onda eller feminister, utan dom hade helt enkelt en föreställning om en könsmaktsordning där det är synd om kvinnor och dom ska man ta hand om, dom små liven. Det var inte vakterna som efter olyckan skämdes för att dom sållat vilka som fick leva och vilka som fick dö utifrån kön, utan det var dom män som trots allt överlevde som fick skämmas för att dom överlevt.
Hur ska vi kunna ändra på det här? Som jag ser så måste vi försöka övertyga oss själva om att det inte finns en könsmaktsordning. Vi måste säga och tänka att kvinnor inte är underordnade, passiva offer som det är synd om. Det skulle till exempel innebära att vi inte längre kommer att skicka hjälp till bara kvinnor i Darfur, det skulle innebära att kvinnor inte fått förtur till livbåtarna på Titanic och det skulle innebära att våldet i Darfur inte koncentrerades mot män. Vi skulle få jämställdhet. Eftersom feminister kämpar emot det här så tror jag inte dom vill ha jämställdhet.
Jag ska ta ett exempel från gårdagens Aftonbladet. Det handlar om konflikten i Darfur. Det är den konflikt där en av anledningarna att man tvekat att kalla det för folkmord är att våldet är så riktat mot män och inte generellt mot befolkningen. Såg för övrigt ett reportage för några månader sedan på tv om Darfur, och då fick man se från någon by där det nyligen varit en attack. Jag minns inte exakta dödssiffrorna, men dom exakta siffrorna för antalet dödade kvinnor och barn redovisades, medan antalet dödade män var "fler än hundra" (kvinnor och barn var lägre). Alla civila bybor. Och jag törs sätta min högra hand på att kriget i Darfur kommer att leda till underskott på män i befolkningen precis som det är i alla andra krig.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) rycker ut för att hjälpa civila i Darfur, och berättar i Aftonbladet att Sverige ska skänka 40 miljoner kronor. Rubriken är Regeringen stärker det humanitära stödet med huvudmålet att skydda civila.
Jättebra, tycker jag!
Vad är haken? Jo, det är att man tänker göra skillnad på folk och folk. Man tänker inte hjälpa alla civila. Man ska bara hjälpa dom med rätt kön. Lyssna här:
Det finns tydliga regler för hur krig får föras, regler som dagligen bryts i Darfur. Och det är civila, kvinnor och barn som får betala priset. Sexuellt våld och andra former av övergrepp mot kvinnor och barn är i vissa humanitära kriser så vanligt förekommande att det kan liknas vid en epidemi. Så också i Darfur. En del av de kvinnor jag träffade där i våras hade genomlevt ohyggliga övergrepp. Därför stärker vi Sveriges stöd till utsatta kvinnor i Sudan, bland annat genom en satsning på rättskydd för kvinnor i Darfur och ökat samarbete med FN:s kvinnofond UNIFEM.
Imorgon möter jag Jakob Kellenberger, ordförande i Internationella Rödakorskommittén. Det är nog den främsta av de många humanitära organisationer som under svåra och riskabla förhållanden ger skydd och bistånd till hundratusentals utsatta människor i Darfur. Den svenska regeringen har beslutat att ge ytterligare 40 miljoner kronor till Internationella Rödakorskommitténs akuta humanitära insatser i Sudan. Det är naturligtvis inte tillräckligt. Det ersätter inte en politisk lösning. Och det fråntar inte Sudans regering dess ansvar. Men detta svenska stöd kommer att förbättra levnadsvillkoren för tusentals kvinnor och barn i Darfur under resten av 2007.
Det är civila kvinnor och barn man vill hjälpa. Civila män vill man inte hjälpa.
Ponera följande scen: man har satt upp ett soppkök för svältande. Vid ingången står det två vakter och ropar endast kvinnor och barn, inga män! Pojkar i övre tonåren måste visa id-kort för att bevisa att dom inte fyllt 18 och alltså fortfarande är barn, annars blir det ingen soppa.
Hur kan man stå ut med sig själv när man sorterar människor efter kön och väljer bort att hjälpa ett visst kön? (det kön som råkar vara det som är värst våldsutsatt, dessutom)
Jag tror det finns två möjliga orsaker till att man kan agera så här:
Antingen är man a) ett svin, en genuint ond människa eller b) en människa som gör skillnad på män och kvinnor. Det finns inte bara civila, utan man delar in dom i civila män och civila kvinnor. Det är en första förutsättning. Sedan har man en föreställning om en könsmaktsordning där kvinnor är underordnade och män är överordnade. Man tycker därför mest synd om kvinnor. Då kan man alltså bortse från faktiska bedömningar av lidandet, man kan klara av att inte bedöma människor som individer, kort sagt kan man stå där som en lägervakt och sortera människor utifrån kön för vilka som ska få en tallrik soppa och vilka som ska gå hungriga. Då går det. Annars har jag mycket svårt att tro att ens samvete skulle tillåta en göra något så fruktansvärt (om man nu inte tillhör kategori a då och är en genuint ond människa).
Jag tror inte Gunilla Carlsson är en ond människa. Anledningen till att hon betér sig som en sådan men ser sig som (och ses som) en god människa är just att hon har den här föreställningen om att civila kvinnor är det mer synd om än civila män därför att det är mer synd om kvinnor än om män. Man behöver absolut inte vara feminist för att tycka så (men det underlättar såklart), utan det räcker med att ha växt upp i vårt västerländska samhälle. Vakterna på Titanic som inte tillät män att gå ombord på livbåtarna var varken onda eller feminister, utan dom hade helt enkelt en föreställning om en könsmaktsordning där det är synd om kvinnor och dom ska man ta hand om, dom små liven. Det var inte vakterna som efter olyckan skämdes för att dom sållat vilka som fick leva och vilka som fick dö utifrån kön, utan det var dom män som trots allt överlevde som fick skämmas för att dom överlevt.
Hur ska vi kunna ändra på det här? Som jag ser så måste vi försöka övertyga oss själva om att det inte finns en könsmaktsordning. Vi måste säga och tänka att kvinnor inte är underordnade, passiva offer som det är synd om. Det skulle till exempel innebära att vi inte längre kommer att skicka hjälp till bara kvinnor i Darfur, det skulle innebära att kvinnor inte fått förtur till livbåtarna på Titanic och det skulle innebära att våldet i Darfur inte koncentrerades mot män. Vi skulle få jämställdhet. Eftersom feminister kämpar emot det här så tror jag inte dom vill ha jämställdhet.
Kommentarer
Trackback