Vi är människor
Alla människor är lika mycket värda. Det tycker jag också, men i praktiken är det svårt att efterleva den principen.
Idag när jag scrollar genom Aftonbladet.se och kollar nyhetsflödet så ser jag en rubrik om att för två veckor sedan så kidnappades ett fotbollslag och nu har alla i laget utom en hittats döda. Mördade. Det står inte var det skedde, men tror ni det var i Borås? Eskilstuna? Sundsvall? Gävle? Jag vet inte var det var, men låt mig gissa att det var utomlands.
Nu blev det en relativt liten artikel i Aftonbladet men jag tror att om det hänt i Sverige så hade det varit löpsedlar, förstasidesnyhet och sida upp och sida ner.
Vad visar Aftonbladets nyhetsvärdering? Att Aftonbladet inte ställer upp på principen om alla människors lika värde? Nej. Nej, nej, nej. Att dom som jobbar på Aftonbladet är människor? Ja. Ja, ja, ja.
Jag tycker vi människor måste erkänna att vi är människor. Det kanske låter konstigt, men icke desto mindre. Vi är människor.
Dör din mamma så blir du förmodligen mer ledsen än om någon annans mamma dör. Exploderar en bilbomb i ditt kvarter så tycker du att det är en större nyhet än om en bilbomb exploderar i Bagdad.
Den här relativiseringen av nyheter kan såklart tolkas som att man inte erkänner alla människors lika värde. På sätt och vis är det så! Du blir mer ledsen om ditt eget barn dör än om någon annans barn dör. Dör din grannes barn så blir du mer ledsen än om ett barn i Afrika dör. Bevisar det här att du är omänsklig? Nej, det bevisar att du är mänsklig!
Om man utgår strikt efter principen att alla människor är lika mycket värda så kan man såklart inte ge sitt eget barn mat med gott samvete. Då får man sitta där vid köksbordet och förklara för sin 8-åring att "nej, tyvärr, stumpan, jag kan inte ge dig någon mat idag för jag har inte råd för jag satte in matpengarna på ett insamlingskonto för fattiga barn i Afrika". Svin? Nej, inte svin. Men omänsklig.
Och gråter man lika mycket när någon annans mamma dör som när ens egen mamma dör så måste man ju antingen vara fruktansvärt kall eller gråta hela tiden. Det dör mammor hela tiden. Varje minut. Så antingen går man omkring och gråter hela tiden eller så är det så att man inte bryr sig nämnvärt när ens egen mamma dör. "Du... din mamma dog nyss" - "Jaha... och? Det dör mammor hela tiden". Den inställningen vore så oerhört omänsklig.
Ramlar en 31-årig mamma i Venezuela ihop mitt i stan av en massiv hjärnblödning och tvärdör som har två barn, 5 och 9 år gamla, så skulle jag inte säga åt dom barnen att "varför gråter ni nu!? Det dör ju folk hela tiden!". Låt dom gråta. Det är mänskligt.
Är man människa så bryr man sig alltid om alla andra människor. Man hjälper dom som har det svårt. Man försöker lindra andras nöd. Men i begreppet "att vara människa" så ingår också att bry sig om de sina. Du bryr dig mer om din familj än om andra människor, Aftonbladet bryr sig mer om svenskar än om andra. Det är inte onaturligt utan naturligt. Det är inte omänskligt utan mänskligt. Bra eller dåligt? Vem vet. Det är en hypotetisk fråga. Det är som att säga att vi kanske hade haft en bättre värld om vi varit fiskar... "jaha?". Det går inte ens att tänka sig en värld för människor där vi inte är människor. Vi är människor hela tiden och kan inte låta bli.
Jag tror vi måste sluta skämmas för att vi bryr oss om våra nära och kära. Det handlar om att vi bryr oss om föräldrar, barn, släkt, vänner, nära och kära och hela faderuttan. Samtidigt som vi erkänner vår kärlek till dom vi står nära så tycker jag vi ska säga att vi kan erkänna vår kärlek till alla människor och säga att vi älskar människor och mänskligheten. Det är inte logiskt. Det vet jag. Men det är mänskligt!
---
Tilläggsfundering: Om jag såg en kossa springa mot en människa på en äng (sånt händer ju ofta... ;) så skulle jag instinktivt försöka rädda människan. Döda kossjäveln eller försöka rycka åt mig människan på något sätt så att han eller hon inte träffades av kossrusarn.
Det jag vill säga är att jag skulle bli helt fokuserad på människan och sedan är kojäveln helt sekundär. Jag vill inte döda eller skada kossor men ställs det mot ett människoliv så tvekar jag inte. Kossan är noll värd i en sådan här situation och människan är värd allt.
Skruvar vi upp obehalighetsgraden så kan man tänka sig att det står en kossa på en äng och 20 meter åt ena hållet ligger ditt barn och 20 meter åt andra hållet ligger någon annans barn. Kojäveln springer mot något barn. Jag är människa och skulle gallopera som en hind för att försöka rädda barnen men jag skulle absolut freaka ut extra mycket om det var åt mitt barn kossan skulle rusa. Då skulle jag... inte vara så snäll mot kossan.
Idag när jag scrollar genom Aftonbladet.se och kollar nyhetsflödet så ser jag en rubrik om att för två veckor sedan så kidnappades ett fotbollslag och nu har alla i laget utom en hittats döda. Mördade. Det står inte var det skedde, men tror ni det var i Borås? Eskilstuna? Sundsvall? Gävle? Jag vet inte var det var, men låt mig gissa att det var utomlands.
Nu blev det en relativt liten artikel i Aftonbladet men jag tror att om det hänt i Sverige så hade det varit löpsedlar, förstasidesnyhet och sida upp och sida ner.
Vad visar Aftonbladets nyhetsvärdering? Att Aftonbladet inte ställer upp på principen om alla människors lika värde? Nej. Nej, nej, nej. Att dom som jobbar på Aftonbladet är människor? Ja. Ja, ja, ja.
Jag tycker vi människor måste erkänna att vi är människor. Det kanske låter konstigt, men icke desto mindre. Vi är människor.
Dör din mamma så blir du förmodligen mer ledsen än om någon annans mamma dör. Exploderar en bilbomb i ditt kvarter så tycker du att det är en större nyhet än om en bilbomb exploderar i Bagdad.
Den här relativiseringen av nyheter kan såklart tolkas som att man inte erkänner alla människors lika värde. På sätt och vis är det så! Du blir mer ledsen om ditt eget barn dör än om någon annans barn dör. Dör din grannes barn så blir du mer ledsen än om ett barn i Afrika dör. Bevisar det här att du är omänsklig? Nej, det bevisar att du är mänsklig!
Om man utgår strikt efter principen att alla människor är lika mycket värda så kan man såklart inte ge sitt eget barn mat med gott samvete. Då får man sitta där vid köksbordet och förklara för sin 8-åring att "nej, tyvärr, stumpan, jag kan inte ge dig någon mat idag för jag har inte råd för jag satte in matpengarna på ett insamlingskonto för fattiga barn i Afrika". Svin? Nej, inte svin. Men omänsklig.
Och gråter man lika mycket när någon annans mamma dör som när ens egen mamma dör så måste man ju antingen vara fruktansvärt kall eller gråta hela tiden. Det dör mammor hela tiden. Varje minut. Så antingen går man omkring och gråter hela tiden eller så är det så att man inte bryr sig nämnvärt när ens egen mamma dör. "Du... din mamma dog nyss" - "Jaha... och? Det dör mammor hela tiden". Den inställningen vore så oerhört omänsklig.
Ramlar en 31-årig mamma i Venezuela ihop mitt i stan av en massiv hjärnblödning och tvärdör som har två barn, 5 och 9 år gamla, så skulle jag inte säga åt dom barnen att "varför gråter ni nu!? Det dör ju folk hela tiden!". Låt dom gråta. Det är mänskligt.
Är man människa så bryr man sig alltid om alla andra människor. Man hjälper dom som har det svårt. Man försöker lindra andras nöd. Men i begreppet "att vara människa" så ingår också att bry sig om de sina. Du bryr dig mer om din familj än om andra människor, Aftonbladet bryr sig mer om svenskar än om andra. Det är inte onaturligt utan naturligt. Det är inte omänskligt utan mänskligt. Bra eller dåligt? Vem vet. Det är en hypotetisk fråga. Det är som att säga att vi kanske hade haft en bättre värld om vi varit fiskar... "jaha?". Det går inte ens att tänka sig en värld för människor där vi inte är människor. Vi är människor hela tiden och kan inte låta bli.
Jag tror vi måste sluta skämmas för att vi bryr oss om våra nära och kära. Det handlar om att vi bryr oss om föräldrar, barn, släkt, vänner, nära och kära och hela faderuttan. Samtidigt som vi erkänner vår kärlek till dom vi står nära så tycker jag vi ska säga att vi kan erkänna vår kärlek till alla människor och säga att vi älskar människor och mänskligheten. Det är inte logiskt. Det vet jag. Men det är mänskligt!
---
Tilläggsfundering: Om jag såg en kossa springa mot en människa på en äng (sånt händer ju ofta... ;) så skulle jag instinktivt försöka rädda människan. Döda kossjäveln eller försöka rycka åt mig människan på något sätt så att han eller hon inte träffades av kossrusarn.
Det jag vill säga är att jag skulle bli helt fokuserad på människan och sedan är kojäveln helt sekundär. Jag vill inte döda eller skada kossor men ställs det mot ett människoliv så tvekar jag inte. Kossan är noll värd i en sådan här situation och människan är värd allt.
Skruvar vi upp obehalighetsgraden så kan man tänka sig att det står en kossa på en äng och 20 meter åt ena hållet ligger ditt barn och 20 meter åt andra hållet ligger någon annans barn. Kojäveln springer mot något barn. Jag är människa och skulle gallopera som en hind för att försöka rädda barnen men jag skulle absolut freaka ut extra mycket om det var åt mitt barn kossan skulle rusa. Då skulle jag... inte vara så snäll mot kossan.
Kommentarer
Postat av: Niklas Bergström
kloka ord, så sant som de är sagt.
Trackback